Känslor

Kände att jag ville skriva av mig lite. Men inga ord kommer fram för mina känslor för tillfället så skriver bara lite allmänt.
 Jag har i alla fall varit hemma i Jämtland över Jul och Nyår, det har varit väldigt känslomässigt för där har jag mitt gamla liv som Linnea var en väldigt stor del av, så det kändes så klart väldigt tungt. Annars så var det härligt att vara hemma, få lite julkänslor och ha snö på backen.

Nyår spenderades lugnt hemma och skålades med Pommac, inte helt fel.
Sen när det väl var dax att åka tillbaka ner till Stockholm packade allt jag skulle ha med mig och glömde inget. Trodde jag iaf.

När jag landat på Arlanda och åkt ca halva vägen med flygbussen kommer jag att tänka på en sak. Tog jag med nycklarna?
Känner igenom jackan, hittar dom inte, dom kanske ligger i väskan, kollar det när jag kommer till centralen.

Väl framme på centralen letar jag igenom HELA väskan, inga nycklar. Ringer hem och frågar om dom är där. -Nej, får jag som svar. Letar igenom väskan igen, fortfarande inga nycklar. Ringer hem igen dom letar lite nogrannare. Jo dom ligger på byrån hemma i Vaplan.

Happ happ då var det kört. Så nu bor jag hos släkten i Tyresö (väldigt trevligt) och det tar mellan 1h och 1,5 timmar att åka till jobbet, ett flertal byten. Mina jobbkort som gör att jag kan gå genom låsta dörrar, logga in i datorerna, skicka prover till labb och ta ut jobbkläder ligger inlåsta hemma hos mig, vilket även mina jobbnycklar som gör att jag kan komma in i förråden, personaltoaletten och mitt skåp (där jag har mina namnskyltar) gör.

Nycklarna ligger nu på posten och hoppas att dom kommer fram på tisdag så att mina sista 10 dagar av lovet blir lite mindre omständiga.

Som tur är så jobbade jag bara en morgon av dessa dagar. Att jobba morgon på Karolinska i Solna och bo i Tyresö innebär nämligen att jag måste åka härifrån vid 5. 5!! för att komma till jobbet före 7. Dessutom så är mina vanliga vägar in på jobbet låsta så tidigt på morgonen så jag måste gå in genom patientingången till akuten.

Spännande, spännande. Men ändå ganska skönt att ha lite annat att oroa sig över. Men jag har ändå allt som oftast en svidande känsla över axlarna och en tung klump i magen av att känna att mina känslor för en person inte längre är besvarade och att dennes persons känslor lutar mot någon annan. Det känns minst sagt förjävlig. Men hoppas att det lättar med tiden...