14/1. 22 år!

Igår var det min födelsedag. Var lite rädd att jag skulle sitta hemma och titta på "The Mentalist" som en annan ensamvarg. Men som tur så har jag världens bästa tremänning (syssling för er söderifrån) som tog med mig att äta på Vapiano och sedan så var vi och tittade på Macbeth som var väldigt spännande och bra.

Dessutom så har jag lyckats få ordning efter bomben som hade sprängts i mitt rum så nu känns det lite trevligare här.
Imorgon väntar jobb 11-21 och på fredag 16-02. Men det jag ser mest framemot är skolan som börjar på måndag! :)

Jag trivs väldigt bra i Sthlm. Jag har hyfsat boende även om jag inte kan laga mat. Men framför allt så trivs kat väldigt, väldigt bra på akuten. Förutom att ha helt underbara arbebetskamrater så får jag lära mig väldigt mycket och faktiskt så börjar jag bli lite nyfiken på ambulansen igen. Kag har alltid längtat efter akuten men aldrig kunnat föreställa mig att det skulle vara så här kul och intressant!

På väg

Sitter på bussen på väg på jobbet. Har försökt lyssna på "break up"-listor men tycker att det inte fungerar, alla dom låtarna handlar om hur du har svikit mig och att jag hatar dig och klarar mig bättre utan dig. Men inget av det stämmer på mina känslor. 

Jag varken hatar dig eller känner att du har svikit mig, jag känner mig bara övergiven. 

Så just nu lyssnar jag på låtar om obesvarad kärlek och tycker det fungerar och känns bättre.

Känslor

Kände att jag ville skriva av mig lite. Men inga ord kommer fram för mina känslor för tillfället så skriver bara lite allmänt.
 Jag har i alla fall varit hemma i Jämtland över Jul och Nyår, det har varit väldigt känslomässigt för där har jag mitt gamla liv som Linnea var en väldigt stor del av, så det kändes så klart väldigt tungt. Annars så var det härligt att vara hemma, få lite julkänslor och ha snö på backen.

Nyår spenderades lugnt hemma och skålades med Pommac, inte helt fel.
Sen när det väl var dax att åka tillbaka ner till Stockholm packade allt jag skulle ha med mig och glömde inget. Trodde jag iaf.

När jag landat på Arlanda och åkt ca halva vägen med flygbussen kommer jag att tänka på en sak. Tog jag med nycklarna?
Känner igenom jackan, hittar dom inte, dom kanske ligger i väskan, kollar det när jag kommer till centralen.

Väl framme på centralen letar jag igenom HELA väskan, inga nycklar. Ringer hem och frågar om dom är där. -Nej, får jag som svar. Letar igenom väskan igen, fortfarande inga nycklar. Ringer hem igen dom letar lite nogrannare. Jo dom ligger på byrån hemma i Vaplan.

Happ happ då var det kört. Så nu bor jag hos släkten i Tyresö (väldigt trevligt) och det tar mellan 1h och 1,5 timmar att åka till jobbet, ett flertal byten. Mina jobbkort som gör att jag kan gå genom låsta dörrar, logga in i datorerna, skicka prover till labb och ta ut jobbkläder ligger inlåsta hemma hos mig, vilket även mina jobbnycklar som gör att jag kan komma in i förråden, personaltoaletten och mitt skåp (där jag har mina namnskyltar) gör.

Nycklarna ligger nu på posten och hoppas att dom kommer fram på tisdag så att mina sista 10 dagar av lovet blir lite mindre omständiga.

Som tur är så jobbade jag bara en morgon av dessa dagar. Att jobba morgon på Karolinska i Solna och bo i Tyresö innebär nämligen att jag måste åka härifrån vid 5. 5!! för att komma till jobbet före 7. Dessutom så är mina vanliga vägar in på jobbet låsta så tidigt på morgonen så jag måste gå in genom patientingången till akuten.

Spännande, spännande. Men ändå ganska skönt att ha lite annat att oroa sig över. Men jag har ändå allt som oftast en svidande känsla över axlarna och en tung klump i magen av att känna att mina känslor för en person inte längre är besvarade och att dennes persons känslor lutar mot någon annan. Det känns minst sagt förjävlig. Men hoppas att det lättar med tiden...